Vaka över var och en som behöver det
Emelie Sandström kallar sina smäckra skulpturer som sedan 2017 reser sig i en klunga mellan husen för Väktare. Med sina svarvade former som gjutits i brons kan de föra tanken till gyllene spiror.
Totalt är de tretton stycken, mellan två och sex meter långa. Några har samlats i en grupp, två har fattat posto vid den närmsta byggnadens entré, en reser sig diskret ur en buske.
Var och en som passerar platsen måste förhålla sig till deras närvaro. Åt ena hållet väntar Pildammsvägen och parken med sitt vatten och grönska. Åt andra hållet breder sjukhusområdet ut sig med sitt myller av människor, kliniker, mottagningar och gator. Just mellan dessa byggnader rör sig de flesta till fots, antingen mellan eller runt om skulpturerna.
Vad gör en väktare? De håller stilla och tålmodig vakt. Uppmärksamt spejar de mot det okända, både om dagen och natten. Oavsett om du kommer eller går möter de dig på vägen, i stunder av vardag, oro, sorg, hopp och glädje.
Emelie Sandströms Väktare gör mer än så. De sprider en aura av mystik, som om hon genom att låta dessa spiror skjuta upp bland tegel och betong även uttalat en besvärjelse över platsen. Tyst förefaller de lova att vaka över var och en som behöver det.
Om konstnären Emelie Sandström
Emelie Sandström är född 1986 i Stockholm och bosatt och verksam i Malmö. Redan under utbildningen på Konsthögskolan i Malmö 2010–2015 gjorde hon svarvandet till en av sin främsta tekniker. Vid den stora maskinen växer hennes träskulpturer fram medan spånen yr ut i verkstaden. Hon kan även i färglysande teckningar skapa ett spel av linjer och ytor i dynamisk rörelse. Liksom i hennes objekt av trä, metall och färgat glas rymmer hennes bildvärld ofta inslag av både det geometriska och organiska.
Knyter an till traditionella hantverksmetoder
I sitt arbete för hon samman olika världar. När hon svarvar fram formerna i ljust granträ knyter hon an till traditionella hantverksmetoder. Inom svensk folklore och allmogekonst finns en lång historia av svarvade föremål i trä, från stolsben till ljusstakar och knoppar.
Själv har Emelie Sandström lyft fram hur hennes rytmiska sekvenser av mjukt rundade former möts av en känsla av igenkänning hos människor från olika kulturer och kontinenter. De tycks bottna i ett gemensamt formspråk som återkommer i kulturarv världen över. Samtidigt kan hennes skulpturer väcka associationer till något drömskt och gåtfullt, som om de kunde öppna portaler till en annan dimension bortom det logiska och rationella. Genom åren har hon flitigt ställt ut på gallerier, konsthallar och museer, från Ystad, Stockholm och Köpenhamn till Prag.
Både när de står för sig själva och förhåller sig till ett större sammanhang har hennes verk en förmåga att skapa en stark laddning i rummet. Liksom hennes Väktare på Malmö sjukhusområde frammanar hennes utställningar ofta ett rike av andlighet och rit, totemobjekt och talismaner.
Mystik, magi och ritualer
Emelie Sandströms arbete skulle kunna ses i relation till det intresse för skönhet, hantverk och mystik som vuxit sig allt starkare inom samtidskonsten från 2010-talets början. Föregångare kan sökas i det sena 1800-talets symbolism med dess fascination för myter, magi och ritualer.
En annan pionjär var den svenska konstnären Hilma af Klint som kring sekelskiftet 1900 i sitt abstrakta måleri rörde sig mellan det jordiska och himmelska, från mikrokosmos till universums utveckling. Inom 2020-talets svenska konstscen utforskar konstnärer som Danilo Stankovic, Sara-Vide Ericson och Christine Ödlund människans förhållande till naturen, och hur dess synliga och dolda krafter, kunskap och livsformer kan förstås.
Trä och brons har ett budskap
För Emelie Sandström rymmer materialet sitt eget handfasta budskap. Den gjutna metallen i hennes Väktare bär tydliga avtryck av det levande naturmaterial som konstnären ursprungligen format dem i, träets fibrer, ådror och sprickor. Bronsen utgör ett av skulpturkonstens klassiska material. Tålig för väder och vind kan den bestå genom sekler och årtusenden. Inpräglad i sin yta bär den dyrbara metallen nu även med sig minnet av granarna som en gång vuxit i skogen.