En plats för de levande och de döda
Anna Ekman låter naturen ta fysisk plats i bårhuset. På granitgolvet strax innanför entrén vilar ett par stora stenar, en gång formade av istiden. Smäckra stammar och grenar från stormfallna träd sträcker sig ut från ekpanelen i gången som leder till visningsrum och kapell. Det här är en plats gjord för de levande och de döda, där sorg och omsorg möts.
Varsamt val av motiv
”Träden, vattnet och stenarna” kallar Anna Ekman sin gestaltning, som binder samman byggnadens äldre och nya del. Från de svartvita glasnegativ som hon funnit på auktioner och loppmarknader hämtar hon vyer av fjärran bergslandskap och disiga vattenfall, flertalet fotograferade under tidigt 1900-tal. Varsamt väljer hon utsnitt ur motiven, låter dem överlagra varandra eller återkomma i drömska sekvenser. Med fotografiska tryck på glas, ljuslådor och ull för hon in närvaron av en natur som kan vara vacker och vilsam, storslagen och vild.
Bilderna av natur och landskap får den slutna byggnaden att öppna sig mot andra horisonter. Placerade på fönsterpartier ger de delvis transparenta fototrycken skydd och avskildhet, samtidigt som de låter den omgivande staden och sjukhusområdet skymta genom glaset. Människor som passerar utanför avtecknar sig som silhuetter av rörelse och liv.
Om konstnären Anna Ekman
Anna Ekman är född 1970, utbildad på Malmö konsthögskola och verksam i Stockholm. Hon har tidigare arbetat med gamla glasnegativ från de svenska missionsfälten i Kongo, och genom dem skildrat en mångbottnad historia från kolonialismens epok.
Frigör fotografierna från sin uppgift
För sin gestaltning i bårhuset har Anna Ekman valt bilder där naturen träder fram utan människor. Fotografen är oftast okänd. Kanske har negativen rensats ut under flyttstädningar och från dödsbon, arv efter äldre generationer på väg att gå ur tiden. Ibland åtföljs de av en anteckning om tid och plats. Fast snarare än att försöka fastställa en exakt geografi och kronologi frigör hon fotografierna från uppgiften att kartlägga och dokumentera. Det enda vi med säkerhet vet är att fotografen en gång befunnit sig på denna plats och med kameran fångat det ögonblick som bilden ännu håller kvar. Hur ljuset just då föll över Niagarafallets dånande kaskader, hur trädens grenar avtecknade sig mot himlen. Även när en människa försvunnit dröjer hennes spår och avtryck kvar.
I det mindre visningsrummet väntar två tryck på ullväv som sträcker sig från golv till tak. Fotografiet som Anna Ekman utgått från är taget i nordamerikanska Maine för ungefär hundra år sedan. Men bilden av träden som växer upp ur våtmarken kunde lika gärna vara hämtad från parken strax utanför sjukhusområdet, när regnet fått Pildammarna att svämma över brädden. Stammarna som stilla reflekteras i vattnet skapar en förvillande illusion där trädet och dess spegelbild flyter samman. Ungefär som om verkligheten existerade parallellt både över och under jord.
En plats för alla
I det forna kapellet är originalinredningen bevarad med sina enkla trämöbler och tegelväggar, men utan religiösa symboler. Det är ett rum som är öppet för alla, oavsett kultur, identitet och trosriktning. Som blickfång hänger ett monumentalt fototryck på ullväv där ett landskap sträcker ut sig under himlens höga rymd. Fotografiets mjuka gråskala formar en till synes oändlig terräng av berg och skog. Grenarna från ett träd ramar in utsikten i förgrunden, ger fotfäste och perspektiv.
Själv beskriver konstnären hur hon arbetar med minnen och tid. Här har stenen sin tideräkning, träden en annan och människan sitt eget mått av tid. Varje människa bär med sig upplevelser av natur som slår an en särskild klang djupt inuti. Det kan vara barndomens landskap, parkens träd, en plats knuten till starka minnen eller betydelsefulla händelser. Genom att låta det förflutnas bilder bli en del av nuet gör Anna Ekman det möjligt för betraktaren att i tanken förflytta sig genom tid och rum. Hennes lågmälda verk pockar inte på uppmärksamhet, men kan precis som naturen fungera som en tillflykt och tröst.