Om konstnären Eva Beierheimer
Eva Beierheimer arbetar ofta med platsers karaktär. Hon är född 1979 i Österrike, utbildad i Wien, Reykjavik och Stockholm och verksam i Sverige sedan 2007. På Malmö sjukhusområde har hon programmerat konsten efter platsens funktioner. I hennes verk möts historia och nutid, människa, teknik och konst.
Servicebyggnadens puls och impuls
För Servicebyggnaden har Eva Beierheimer skapat två större installationer som tar sin utgångspunkt i programmeringens historia och pionjärer. Hennes verk ”Puls” och ”Impuls” är gjorda av perforerade skivor i akrylglas inspirerade av de hålremsor och hålkort som den första datortekniken använde för att lagra och förmedla information. Med hjälp av led-ljus skiftar dessa skivor i ett spektrum av kulörer som följer rytmen i flödet genom byggnadens olika transportsystem.
Rörpost skapar en impuls
Konstverket ”Impuls” sträcker sig upp genom Servicebyggnadens skulpturala trapphus. Här är de hålkortsformade akrylglasskivorna monterade i sekvenser på höjden längs den råa betongvägg som utgör trappans fond. När en försändelse susar förbi genom rörpostens inre kanaler syns rörelsen som en impuls eller blinkning genom verket. Skivorna ändrar färg under dygnet där timmarnas gång blir synlig genom växlingen av nyanser från limegrönt, orange och rött till rosa, violett och blått.
De allra första hålkorten utvecklades vid 1700-talets mitt för jacquardvävstolar, som med sin automatiska teknik banade väg för industrialiseringen. Kortens kombinationer av utstansade hål styrde de mönster som maskinerna vävde, en föregångare till senare tids programmeringskod med ettor och nollor.
Robottruckar är en del av en puls
Eva Beierheimers andra verk ”Puls” följer marknivåns fasad och entré där det genom skyltfönstren går att se sjukhusets självkörande robottruckar försvinna nerför rampen in i kulverternas labyrint. Truckarna är programmerade digitalt för att navigera och kommunicera med personal och patienter som färdas genom kulvertsystemet. Dag och natt ser de små truckarna till att mat, medicin, material och tvätt når rätt mottagare.
”Puls” är en vidsträckt installation som består av ett femtiotal akrylglasskivor som är fästa i intervaller längs Servicebyggnadens glasade framsida. Dessa skivor har en mönsterskärning i form av hålremsor, en teknik som kodar om text och bokstäver till hålmönster. Under 1950- och 60-talen användes hålremsor inom telekommunikation och för inmatning av information i datorer. De hålmönstrade skivorna reagerar på signaler från sensorer som registrerar de självkörande truckarnas rörelse. När en truck lämnar eller återvänder till basen går rörelsen att följa som en våg av skiftande färger genom verket. På kvällen och natten lyser verket i skimrande toner av neon.
Ada Lovelace och programmering
Även Eva Beierheimers skivor i akrylglas rymmer information som går att avkoda för den som behärskar hålremsornas system. I ”Puls” bildar verkets hålmönster olika citat av den engelska 1800-talspionjären Ada Lovelace. Hon arbetade tillsammans med uppfinnaren Charles Babbage i hans utveckling av en mekanisk dator, en så kallad analytisk maskin. Genom de tillägg hon gjorde till hans skrifter framgår att hon var den första att inse programmeringens och därmed datorteknikens potential.
Ada Lovelace förstod att tekniken kan användas för att få maskiner att skapa inte bara utsökt mönstrade gobelänger och enkla beräkningar, utan även avancerade matematiska mönster och algoritmer. Det är frestande att fundera på vad Lovelace skulle sagt om den raffinerade koreografi av rörelser och uppgifter som robottruckarna på Malmö sjukhusområde utför med hjälp av digital teknologi.
Viktigast är medarbetarna
Samtidigt är truckarna, liksom den traditionella rörposten, bara kugghjul i det komplexa maskineri som försörjer och servar sjukhuset med material som behövs för att vårda och rädda liv. Viktigast är medarbetarna som hanterar och använder den digitala och analoga tekniken, och som med sitt arbete utgör kärnan i Servicebyggnadens verksamhet. Det är ett arbete som ofta görs i det tysta och osynligt för en yttre blick, i kulvertgångar, leveransmottagningar, tvätt- och postcentraler.
Konstnären beskriver hur människorna bidrar med material som likt syre och näring gör att sjukhusområdets blodomlopp, i form av dess transportsystem, inte körs tomt. Med lysande neon synliggör Eva Beierheimer det arbete som utförs innanför väggar och under jord.