Mother, inte en typisk mamma
Vid en första anblick ser Julia Bondessons skulptur ”Mother” inte ut som en typisk mamma. Hon är gjord av trä, med knotiga armar och ben. Det skalliga huvudet är snidat med mer omsorgsfull realism och har ett kraftfullt uttryck. Det enda hon har på sig är ett enkelt linne som ser ut att vara flätat av rivna trasor. Där hon sitter på en gammal trästol med armbågen lutad mot stolsryggen ser hon orubblig och sårbar ut. Kanske är det här som moderskapet kommer in i bilden. Placerad i en monter av glas utanför sjukhusbyggnaden kommer hon inte att vika en tum från sin post. Tyst bidar hon sin tid som om hon vakade vid en sjuksäng eller väntade på ett avgörande besked. Men konstnären skulle lika gärna kunna ha placerat henne i ett kök, förlorad i tankar efter dagens slut.
Tidlös och androgyn
Det finns ett tidlöst drag över ”Mother”, samtidigt som hon framstår fast rotad i en vardaglig verklighet. Med sin sittande gestalt i mänsklig skala påminner hon om den franske konstnären Auguste Rodins berömda bronsskulptur ”Tänkaren”, först modellerad på 1880-talet. Hans väldige mansfigur sitter till synes försjunken i djupt existentiella frågor om livets och dödens mening. Men där Rodins tänkare sänker huvudet i grubbel tar Bondessons ”Mother” in omvärlden med tankfull blick.
Bondesson har gjort skulpturens ansiktsdrag androgyna. Faktum är att hela moderns gestalt trotsar all enkel indelning i kategorier såsom kvinnligt och manligt, skört och starkt, tryggt och hotfullt. Därmed skiljer hon sig avsevärt från konsthistoriens traditionella skildringar av modern som ljuv och feminin. I sin konst återkommer Julia Bondesson ofta till denna glidning mellan till synes motsatta tillstånd. Hennes trädockor kan på samma gång se ut som barn och gamlingar, oskuldsfulla och oroande. I hennes performanceföreställningar och filmade videoverk kan hon ömsom bära, vyssja och släpa deras klapprande kroppar av trä. Pendlingen mellan det brutala och varsamma finns inbyggd redan i tillverkningen. Med motorsågen klyver hon trästycken, medan bildhuggarjärnet mejslar fram detaljer och anletsdrag. För att dockorna ska kunna röra sig fäster hon ihop deras leder med tyg, rep och snöre.
Om konstnären Julia Bondesson
Julia Bondesson är född 1983 i halländska Kinnared och bor och arbetar numera några mil därifrån i Åled. Hon tog sin examen vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm 2011, och har även studerat marionettdockmakeri och traditionell asiatisk dockteater i Taiwan, Japan och Thailand.
Dockans roll i konsten
Genom historien och kulturen har dockan länge haft en särskild roll, från mystiska voodoo-ritualer till den italienska 1800-talssagan om Pinocchio, trädockan som blir levande. I judisk mytologi berättas om golem, en figur formad av lera som börjar leva sitt eget liv. Bland 1930-talets surrealister skapade tyske Hans Bellmer mörkt skruvade fotografier och skulpturer av deformerade skyltdockor. Vad som återkommer från barnkammare till ockulta riter är fascinationen av dockans transformation från död materia till levande väsen. Maktbalansen skiftar när människan förlorar kontroll över sin avbild. Dockan förvandlats från stumt föremål till en varelse med egen vilja.
Skulpturer med närvaro
Julia Bondesson ger sina mänskliga träskulpturer en tyngd och närvaro som gör det lätt att föreställa sig dem levande. Oavsett om hon visar dem i grupp, ihopkrupna på ett museigolv, eller som ensamma karaktärer tar de plats med en fysisk självklarhet. Det händer att hon brännmärker delar av träet tills det svartnar. Eller så lyser hon upp materialets ådrade yta med slingor av glödande neon som för in en elektrifierad puls i rummet.
Med sin avskalade och allvarsamma karaktär kan skulpturen ”Mother” föra tankarna till äldre tiders kyrkokonst. I bakgrunden väntar allmogekulturens slöjdkonst, där 1800-talets småländske bildhuggare Döderhultaren briljerade med sina grovhuggna, expressiva figurer av människor och djur. I lika hög grad kan Julia Bondessons skickligt snidade skulpturer ses i relation till samtidskonstens växande intresse för hantverk och naturmaterial. Med sitt arbete rör hon sig mellan det teatrala och handfasta, gåtfullt och starkt.