Jacob blev blodgivare när sambon blev sjuk

Innan hans sambo blev sjuk hade Jacob de Maré inte en tanke på att bli blodgivare. Det ”fanns inte på kartan”, som han uttrycker det. Ett stort obehag inför tanken på stick och medicinska nålar gjorde att det inte var aktuellt för honom. I våras ändrades allt.

– Min sambo blev allvarligt sjuk. Periodvis har hon fått en påse blod varannan dag. För mig blev det väldigt konkret, säger han.

Stickrädslan vägde lätt

Sedan insjuknandet har Jacobs sambo spenderat långa perioder på sjukhus och tagit sig igenom ett stort antal undersökningar och behandlingar. Jämfört med allt hon fick gå igenom vägde stickrädslan väldigt lätt.

– Det kändes så litet och patetiskt att jag inte skulle göra detta.

I mitten av augusti var det dags för det första besöket på Blodcentralen i Lund.

– Det var nervöst och läskigt. Men de är duktiga här och vet hur de ska smyga in nålen, säger Jacob de Maré.

Att kunna göra något livsviktigt

Män får donera blod max fyra gånger per år och Jacob har hunnit med ytterligare ett donationstillfälle under hösten. Det tar fortfarande emot, men känslan av att kunna göra något livsviktigt för någon annan är så mycket större.

– Kan jag övervinna min rädsla i en kvart, så kan jag göra en avgörande skillnad i en annan människas liv och överlevnad. Det är den minsta lilla insats jag kan göra.

När det donerade blodet kommit till användning hos en patient, skickar vården ett sms till donatorn.

– Det känns lite extra i hjärtat – den där kvarten av obehag har gett en livgivande påse blod till någon annan. Då känns det att det är värt det!