I de tidiga böckerna och fram till För fin för denna världen, som kom år 2000, skildrar han rämst sin barndom och skoltid i Sölvesborg. Utanförskapet står i centrum. Vardagen presenteras realistiskt med inslag av bland annat mobbing, den förhatliga skolgymnastiken, toalettbesök och pessimism.
Vem är egentligen Daniel Ahlgren?
- En rätt tråkig och kufisk person, svarar han. I serierna framstår jag nog som mycket roligare än vad jag är. Där beskriver jag de händelser som lett fram till att jag blivit som jag är. En anledning till att jag inte längre gör självbiografiska serier är att numera händer det ingenting. Jag undviker att utsätta mig för verkliga händelser, jag ritar serier och ser på TV istället.
Serietecknande började han med redan i fem-sexårsåldern. Han hade läst Bamse och Tintin men det var Lucky Luke som gjorde att Daniel fastnade för serier. Daniel inspirerades till egna figurer och berättelser. Under uppväxten fanns perioder när tecknarintresset tynade bort men under de sista gymnasieåren tog det fart igen. Han upptäckte fanzinen, amatörtidskrifter, och publicerade sig i dem.
- Jag har behov av att uttrycka mig och bearbeta mitt liv. Och jag vill förklara vem jag är. Jag har markerat att berättelserna är självbiografiska för att det jag berättar ska tas på större allvar. Det gör större intryck om man vet att det är sant. Men till slut stod det mig upp i halsen. Det var tråkigt att rita sig själv om och om igen.
Så från och med För fin för denna världen fick gymnasietjejen Helena spela huvudrollen i tre berättelser. Hon blev hans alter ego. Efter en tid märkte Daniel att berättelserna ändå handlade om honom själv fast nu på ett annat sätt.
- Andra som gör självbiografiska serier säger att det fungerar som terapi för dem. Jag tycker det fungerar som en slags terapi som inte fungerar. Man frigör sig inte från någonting. Jag har snarare befäst min egen situation genom serierna. Det känns ibland som att jag grävt mig djupare och djupare ner i en grop som jag inte kan ta mig upp ur. Men jag kan inte heller föreställa mig att det kunde gått på något annat sätt.
Daniel tycker det är stor skillnad på hur serier tas emot och behandlas i media idag jämfört med förr. Nu får de en seriös bedömning. Seriefrämjandet har betytt en del för detta liksom serierna i sig själv, samt att unga recensenter är vana vid serier.
Efter gymnasiet gick han två år på Konstskola i Kristianstad och läste därefter religion, filosofi och antropologi i Lund. Han tänkte söka till lärarutbildningen men ville egentligen inte bli lärare. Så när serierna började ge pengar gav han upp studierna och sedan dess har han levt på serietecknandet.
- Det går men det går inte bra. Stipendier gör att jag klarar mig. En av anledningarna till att jag är så produktiv är att jag måste göra fler album för att klara ekonomin.
Daniel Ahlgrens senaste bokprojekt är ett samarbete med författaren Per Nilsson, Daniels musiklärare från Sölvesborgstiden. Det är en bilderbok för äldre där varje uppslag består av en sida text och en sida bild. Boken handlar om två personer som sitter på en bänk bakom statyn av Ask och Embla på Stortorget i Sölvesborg.
- Det händer egentligen ingenting. Jo, på slutet går de, säger Daniel.
Sölvesborg har blivit en viktig plats, speciellt sedan Daniel 22 år gammal flyttade därifrån 1993. När han reser dit tycker han sig resa bakåt i tiden, till en nästan mytisk plats.
Text: Göran Nilsson