Parkinsons sjukdom

De flesta, cirka 75 %, upplever som första symptom skakning (tremor) i den ena handen och armen. Samtidigt brukar anhöriga ofta lägga märke till att armen inte svänger normalt vid gång och patienten kan besväras av en tröghet i vissa rörelser t.ex. tandborstning och vispning. Liksom alla former av skakning förvärras parkinsonskakningen tillfälligt vid olika former av stress. Typiskt för parkinsonskakningen är att den framför allt förekommer då armen är i vila (vilotremor) och att den dämpas av en viljemässig rörelse. Detta utgör en viktig skillnad mot en annan vanlig skakningstyp, essentiell tremor (se broschyren Rörelsestörningar), där skakningen ger mest besvär under en viljemässig rörelse (aktionstremor). Parkinsondiagnosen blir ofta svårare att fastställa i de fall, där ensidig skakning inte förekommer och där allmän rörelsefattigdom och muskelstelhet tidigt dominerar.

Symptomutvecklingen är långsam och individuellt olika. Så småningom besväras de flesta av förlångsammade rörelser, stelhet och även balanssvårigheter. Efter långvarig sjukdom finns risk för försämrade minnesfunktioner. Med terapi och vård förkortas livslängden endast obetydligt av Parkinsons sjukdom.

Djupt i hjärnan finns strukturer, de basala ganglierna, som spelar en avgörande roll för utformningen av våra rörelser. I detta system är dopamin en viktig kemisk signalsubstans. Bland annat genom svenska forskningsinsatser vet vi, alltsedan början av 1960-talet, att nervcellsdöd i detta dopaminsystem ger upphov till symptomen vid Parkinsons sjukdom.

Denna kunskap ligger till grund för en framgångsrik läkemedelsutveckling. Dopaminbristen kan motverkas på olika sätt. Läkemedel som innehåller aminosyran L-DOPA, den direkta försubstansen till dopamin, ger ökad dopaminbildning i hjärnan och framför allt under de första sjukdomsåren effektiv symptomlindring. Genom att dessutom ge läkemedel (enzym-hämmare), som blockerar nedbrytningen av L-DOPA och av dopamin, kan man förstärka och förlänga effekten av varje tillförd dos av L-DOPA. En tredje läkemedelsgrupp kallas agonister, substanser som, liksom dopamin, direkt stimulerar mottagarstrukturer (receptorer). Flera nya läkemedel av denna typ har nyligen registrerats.

Under de första tre till sex åren är behandlingseffekterna oftast mycket goda. Så småningom inträder dessvärre hos nästan alla ojämn behandlingseffekt. Denna har först karaktären av "dos-glapp", men senare uppstår snabba oförutsägbara växlingar mellan god effekt, uttalad stelhet, muskelkramper och ofrivilliga rörelser. Detta besvärliga skede i parkinsonsjukdomen är en utmaning för neurologen och för neuroforskningen. Ett nära samarbete mellan patient och behandlande neurolog är nu speciellt viktigt för att åstadkomma en "skrädddarsydd" dosering och kombination av läkemedel. Dagens läkemedelsbehandling avser att minska sjukdomens symptom och är inte botande. I den kliniska forskningen prövas nya läkemedelsberedningar avsedda att minska tendensen till ojämn effekt vid avancerad sjukdom. Många läkemedelsföretag inleder nu prövningar av preparat (neuroprotektiva läkemedel), som förväntas bromsa eller förhindra symptomens orsak, d.v.s. nervcellsdöden inom de basala ganglierna.

Att drabbas av en kronisk sjukdom innebär behov av livslång kontakt med sjukvården. En god kunskap om den egna sjukdomen ger de bästa förutsättningarna för samarbete med vårdgivare. Vid många neurologkliniker organiseras speciella utbildningsprogram för patienter med Parkinsons sjukdom och för anhöriga. "Parkinsonteam", där neurolog, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, dietist, logoped och psykolog finns representerade, kan ge effektivt stöd. Många uppskattar kontakt med patientorganisationema som bedriver ambitiös informationsverksamhet och ger stöd till forskningen rörande Parkinsons sjukdom.