Konstnärerna Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson ger med sin utställning Synrand besökarna möjlighet att verkligen fokusera på denna modernistiska juvel och uppleva den på ett nytt sätt.
Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson är fascinerade av det modernistiska formspråk och den starka karaktär som kännetecknar Landskrona konsthall. Byggnaden ritades 1963 av arkitekterna Sten Samuelsson och Fritz Jaenecke och den strama arkitekturen i betong och glas anses vara ett av de bästa exemplen på svensk modernism.
– Transparensen i konsthallen är lockande och gör byggnaden intressant att arbeta med, säger Patrik Aarnivaara. Allt är drivet till sin spets och byggnaden är verkligen ett objekt för sin tid.
– Att byggnaden vilar på betongplintar ger ett intryck av att den svävar lite ovanför marken, vilket förstärker intrycket av att den är en som en skulptur, säger Jakob Simonsson. Den är inte så förankrad i parken och får en stark karaktär som ett självständigt objekt.
Jakob Simonson och Patrik Aarnivaara. Foto: Thomas H Johnsson
Aarnivaara och Simonson intresserar sig för kollisionen mellan byggnadens arkitektur och dess funktion som utställningslokal. Den öppna planlösningen möjliggör en total frihet att skapa rum, glasväggarna är transparenta men ändå rumsskapande. Att byggnaden i stort sett endast består av glas och betong ger ett avskalat och lite påträngande intryck. Byggnaden tar överhanden och hävdar sig så mycket att, menar konstnärerna, det som visas i den riskerar att försvinna. De väljer att inte se byggnaden som en utställningshall utan istället är det byggnaden som skulptur som står i blickfånget.
– Att tillföra något är överflödigt när byggnaden i sig själv är så närvarande, säger Jakob Simonson. Istället sätter vi fokus just på byggnadens arkitektur och förhåller oss till den på ett nytt sätt och låter utställningshallen vara tom. Därigenom visar vi på själva byggnaden och ger den mer spelrum som objekt.
Konsthallen blir alltså utgångspunkten för deras utställning. Konstnärerna tar fasta på hallens fysiska uppbyggnad, rutnätet med kvadrater och rektanglar som finns överallt, och det repetitiva formspråk där betongstrukturen, fönstren/väggarna och golvplattorna upprepar sig utan ändringar.
Fönstren utgör den tydliga gränsen mellan inne och ute men transparensen medför att kontakten mellan insida och utsida blir så stor att konsthallen i sig själv blir undflyende.
– Det är inte så stor skillnad på insida och utsida, blicken löper tvärs genom byggnaden, säger Jakob Simonson. Rent visuellt utgör inte glasväggarna en gräns men fysiskt kan man inte gå genom glas. Vi använder den gräns som glaset utgör och skapar ett stopp där som speglar byggnaden samtidigt som vi låter blicken penetrera den.
Foto: Thomas H Johnsson
För att synliggöra byggnaden, både dess insida och dess utsida, och bryta betraktarens blick klär Aarnivaara och Simonson fönstren med spegelfilm. Glasfasaden ut mot parken kläs till hälften med film uppifrån och ner till ögonhöjd medan den som vetter in mot atriumgården täcks nerifrån upp till ögonhöjd. Ytorna blir därigenom både transparenta och reflekterande.
Det repetitiva mönstret upprepas men genom att spegelfilmen bryter fönstret i två delar skapas ett motsatsförhållande i själva fönstret. I snittet mellan de olika delarna tvingas två bilder med olika innehåll ihop.
– Byggnaden blir mera närvarande genom att den syns i spegelbilderna, säger Patrik Aarnivaara. Man ser både insida och utsida och i snittytan vid spegelfilmen bildas en synrand, som en skapad horisont.
– Om vi skulle täcka hela glasväggen skulle det bli en oändlig interiör, ett oändligt landskap där bilden bara studsar fram och tillbaka, säger Jakob Simonson. Genom att skära av bilden tvingar vi ihop transparensen och speglingen just vid synranden. Vi försöker aktivera ett seende och ett förhållningssätt till rummet samtidigt som vi problematiserar seendet genom att stycka upp det.
Betraktaren står i fokus lika mycket som byggnaden och är en viktig del av själva verket. Den ser inte bara sig själv utan även andra besökare, som liksom själva byggnaden, speglas i fönstret samtidigt som blicken även kan söka sig utåt. Byggnadens karaktär som objekt förstärks och beroende på betraktarens längd och position och rörelse i eller utanför konsthallen, reflekteras olika delar av hallens interiör och exteriör. Ytan förändras genom de bilder som skapas på fönstren. Blicken både studsar och fortsätter, stannar upp och passerar, ser och ser igenom byggnaden.
För att besökare av olika längd ska uppleva synranden har konstnärerna valt att ha fyra olika höjder. Höjden varieras runt hallen men behålles intakt över de fem fönsterytorna i samma sektion.
Atriumgården spelar en viktig roll i byggnaden och i utställningen. Den ligger utomhus samtidigt som den befinner sig inuti i bygganden. Ett slutet rum som en bild av utomhus.
– Effekten av spegelfilmen på fasaden är att när man tittar ut mot himlen får man ingen bild av utomhus. Man ser gräsmattan och betongfundamenten men inte himlen utan istället konsthallens innertak som sträcker sig ut över parken. Motsatsen gäller för atriumgården där man inte ser ner i gården utan istället ser hallens golv. Det blir motsatta bilder och blicken cirkulerar, ett växelspel mellan fasaden och atriumgården, säger Jakob Simonson.
– Att kroppen bryts upp kan bli en kroppslig upplevelse, säger Patrik Aarnivaara. Man ser inte hela sig själv utan kapas av i höjd med ögonen. Vi tvingar betraktaren att använda sin egen rörelse för att upptäcka byggnaden och pekar på de olika potentiella bilder som finns i den. Det enda stället att fokusera på är synranden, annars går blicken rakt igenom eller så studsar den tillbaka.
Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson kom ganska snabbt fram till sitt utställningskoncept som de därefter analyserat och ältat med varandra. De har själva försökt förstå konceptets logik och successivt gett det mer kött på benen. Det egna synsättet har broderats ut men det ursprungliga konceptet har inte förändrats.
Det är första gången de gör ett arbete tillsammans. En intressant upplevelse och erfarenhet, tycker de. Diskussionen står i fokus med ständig respons på tankar och idéer. En kontinuerlig brainstorming.
– Det är intressant med delat ansvar. Resultatet blir ett annat när man är två och tar ett kollektivt ansvar. Man måste utarbeta en gemensam idé, menar Patrik Aarnivaara och Jakob Simonson.
De båda konstnärerna bjuder in till en spännande utställning där besökarna av Landskrona konsthall för första gången kan få en totalupplevelse av denna fantastiska byggnad utan att koncentrationen riktas mot något annat. Här är det byggnaden som står i fokus!
Text: Göran Nilsson
Fakta
Patrik Aarnivaara är bosatt i Malmö och arbetar med skulptur och texter i samverkan. Verken är en kombination av text, form och bild. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Konsthögskolan Valand i Göteborg och Goldsmiths College i London.
Jakob Simonson är även han bosatt i Malmö och arbetar med skulptur och måleri och intresserar sig för måleriet som objekt, som bild och som rum. Han är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö, Konsthögskolan Valand i Göteborg och Nordiska Konstskolan i Kokkola, Finland.
Båda konstnärerna har ett starkt förhållande till arkitektur som spelar stor roll i deras konstnärliga gestaltning.
Spelplan Landskrona Konsthall
Synrand är den tredje av tre utställningar i projektet Spelplan Landskrona Konsthall, som drivs av Kultur Skåne och Landskrona kommun. Tillsammans skapar de en ny spelplan i Skåne för konstnärliga idéer och uttryck. Spelplan Landskrona Konsthall har som mål att ge bildkonstnärer och andra kreatörer verksamma i Skåne och Själland möjlighet att formulera utställningsidéer och presentera dessa på Landskrona konsthall.