Jan Troell, en av Sveriges mest framgångsrika filmskapare, är årets mottagare av Region Skånes kulturpris på 50 000 kr. Han beskriver sig själv som en desillusionerad romantiker. Men hoppas ändå att godheten har en chans.
Gång på gång berättar han i sina filmer historien om fantasten som står lite utanför kollektivet och försöker förverkliga sina drömmar. Nu senast Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare, i filmen Så vit som en snö. Ingenjör Andrées luftfärd och Hamsun är andra skildringar av människor med kontroversiella åsikter och livsprojekt.
– Det har sagts mig att det finns ett samband mellan mig och de människor jag beskriver, men jag vill inte söka dem. Jag har snubblat över mina filmfigurer, de har talat till mig och lockat mig att utforska dem, säger han.
Skåningen Troell, född i Limhamn och bosatt i Smygehuk, har under sitt snart 70-åriga liv hunnit göra tolv egna långfilmer. Genombrottet kom 1966 med filmatiseringen av Eyvind Johnssons Här har du ditt liv. Ännu mer folkkär blev han med Utvandrarna och Nybyggarna efter Vilhelm Mobergs romaner. Mindre populärt var temat för Il Capitano - en filmatisering av de råa morden i Åmsele, men filmen prisades av kritikerna.
Jan Troell är både konstnär och hantverkare. Han håller ofta i kameran, regisserar och klipper sina filmer själv. Han ger sig i sina berättelser på det svåra, med sensuella medel. Väljer alltid det som syns och känns, framför ord och argument.
Nya projekt börjar ofta med en bild. Det var Mobergs beskrivning av en blå docka under vattnet i en brunn som ledde till inspelningen av Utvandrarna. Och det var en önskan att själv få svar på vad det var för människor som "mördar bestialiskt och far omkring i en bil med kaniner", som fick honom att göra filmen om Åmselemorden.
Han är känd för sitt poetiska bildspråk.
– Fast en recensent har kallat mig för "bildonanist", skrockar han.
Han får också kritik för att han är långsam, men tar inte åt sig.
– Många tycker att snabbhet är ett värde i sig, fast det gör inte jag!
Och han tror heller inte att unga människor i dag är bättre på att tolka bilder än barn var förr.
– Överflödet, tempot och de snabba klippen, gör att varje bild betyder mindre. Jag minns när jag gick i folkskolan och läraren bar in en plansch – det var ju lite av fest! Varje bild var full av detaljer – det var mycket man skulle se, och man fick titta länge.
1988 gjorde Jan Troell Sagolandet – en tre timmar lång dokumentär om tillståndet i Sverige. I fem år åkte han runt med kamera och bandspelare, utan att veta hur han skulle få fram det han ville säga om den ökande likgiltigheten för liv och natur. Idag är det den film han betraktar som viktigast. Han skulle gärna följa upp den, men avstår.
– Sådana här öppna projekt är krävande och i min ålder får man sålla, säger han.
Just nu håller han på att avsluta en film om vännen sedan många år, fotografen Georg Oddner. Annat stoff ligger också och väntar "i ett dolt lager", och därför säger han konsekvent nej till alla förslag och anbud om att göra ny film. En tidsbild kommer han kanske ändå att ge; han vill hjälpa 18-åriga dottern Johanna att skildra sin generation och sin tid, kanske med en hoppfullare grundton än i Sagolandet.
– Att ha barn hjälper en att se framåt, konstaterar Jan Troell, som blev far i mogen ålder, femtio år fyllda.
– Det hjälper en att inte låta hoppet fara, och inte sätta punkt där ens egen tid på jorden tar slut. Det är viktigt att inte ge upp.
I mörka stunder söker han styrka hos Rollo May, den bortgångne amerikanske filosofen, som Troell själv kände och som också medverkade i Sagolandet.
– Rollo May utgick ofta från klassiska myter. Jag tänker ibland på när han berättade om den grekiske guden Hercules som får uppdraget att rensa i Augias stall, där 200 kor stått och skitat ner i 200 år. Egentligen är det en omöjlig uppgift, men Hercules lyckas genom att leda en flod genom stallet. Myten visar att vi ofta inte ser den enklaste lösningen på ett problem, inte förrän vi ställs mot väggen:
– Fast när det gäller miljön står vi redan mot väggen, men vägrar inse det. Vi lever i en nådatid, men ingen av oss är beredd att frivilligt ge upp några av våra privilegier. Detta kan göra en dyster. Men Hercules ger mig hopp – godheten och klokheten har en chans.
Text: Britta Collberg