Numera vet de flesta att en stillasittande livsstil ökar risken för ohälsa och att fysisk aktivitet är en kraftfull friskfaktor. Trots detta är det många som ändå har svårt att komma igång och hålla fast vid ett aktivt liv. Ett recept på fysisk aktivitet leder inte automatiskt till förändrat beteende och ökad fysisk aktivitet på lång sikt. Det är många faktorer som påverkar resultatet, bland annat motverkar dagens samhällsstruktur en fysiskt aktiv livsstil.
En beteendeförändring bör ses som en process där beteendet ska förändras från problembeteende till ett hälsosammare beteende. Trots det behandlas ofta ohälsosamma livsstilsvanor som om det är en akut sjukdom och vi har stora förväntningar på patienten att omgående ändra sina vanor.
Som en hjälp till livsstilsförändring är det inom hälso- och sjukvården allt vanligare att använda motiverande samtal, MI, för att främja fysisk aktivitet. MI används alltid som grundläggande verktyg när en patient besöker ett fysiotek eller i FaR-slussen på vårdcentralen.
Det motiverande samtalet har som mål att öka patientens vilja att förändra sig och underlätta att komma vidare i förändringsprocessen. Stor vikt läggs vid patientens självständighet (autonomi) i motsats till ett mer konfrontativt förhållningssätt, där patienten blir tillsagd vad hon bör göra och där hennes val ibland inte accepteras utan betraktas som ett resultat av bristande insikt. I motiverande samtal används öppna frågor, reflektioner och sammanfattningar för att utforska hur klienten tänker och känner inför förändring.
Motiverande samtal har sin utgångspunkt i patientens erfarenheter, värderingar och prioriteringar i förhållande till den förändring som kan vara aktuell, exempelvis att öka sin fysiska aktivitet. Patientens syn på saken är i fokus. Det motiverande samtalet utgår från att patienten har – eller själv kan skaffa sig – de färdigheter som behövs för en förändring. Samtidigt är rådgivaren styrande i samtalet och har som mål att patienten ska förändra sig.
Centralt i samtalen är att patienter har olika grad av förändringsbenägenhet.
Uppgiften för rådgivaren är att möta patienten där hon befinner sig och underlätta för henne att bli mer förändringsbenägen. För detta finns strategier och verktyg. Om man försöker driva på patenten för hastigt finns stora risker att detta leder till motstånd.
Vid låg beredskap till förändring är uppgiften att väcka intresse för förändring till exempel genom att erbjuda patienten ny information om riskerna med beteendet, till exempel en inaktiv livsstil.
Vid medelhög beredskap till förändring upplever patienten att det finns nackdelar med beteendet och kanske också fördelar med förändring, men är ambivalent till att förändra sig. Uppgiften för rådgivaren är inte att gå händelserna i förväg och börja ge råd om förändring. Fokus är i stället på att hjälpa patienten att utforska sin ambivalens och sätta ord på vad som är mindre bra med beteendet och vad som vore bra med en förändring. Ofta behöver en patient i detta stadium information om riskerna med beteendet för att förstärka intresset för förändring.
Vid hög beredskap vill patienten förändra sig. Rådgivarens uppgift är att erbjuda och diskutera olika handlingsalternativ och stödja klientens tilltro till sin förmåga att kunna genomföra förändringen.