– Kvinnorollen har förändrats, säger Inga-Lena Bengtsson, psykiater på Alnarps Rehabträdgård, där ungefär 90 procent av rehabdeltagarna är kvinnor.
– Många av de kvinnor som kommer till oss har samma krav på sig som männen vad det gäller karriär och prestation på jobbet, men ska ändå se till att alla andras behov tillgodoses. Arbetslivets krav har ökat till det orimligas gräns samtidigt som man kan ha påfrestningar privat som aldrig ger en återhämtning. Att vara duktig och till lags på alla håll knäcker den bästa till sist.
En gång i veckan sitter hon ner och samtalar med var och en av patienterna. Och under den 12 veckor långa rehabiliteringen hinner det hända mycket mellan deras samtal:
– Trädgårdens del i behandlingen är kraftfull. Läkandet går oerhört fort framåt, utan att vi haft särskilt lång samtalskontakt.
Arbetsterapeuten Lena Welén- Andersson och psykiatern Inga- Lena Bengtsson i Rehabträdgårdens kupolformade växthus. Foto:Ewa Levau
Miljö utan stress
Att befinna sig i Alnarps Rehabträdgård är lite som att kliva in i en dröm. En rofylld oas med grönska och grusgångar, som för tankarna till de blommande ängarna i 1980-talets Timotejreklam och de idylliska äppellundarna i Bröderna Lejonhjärta. Här råder lugn och harmoni, och här skiner alltid solen (känns det som). Och viktigast av allt – hit når inte omvärldens stress.
– Trädgården är en trygg bubbla. Alla vet varför man är där. Du behöver inte förklara dig och det finns inga utomstående – bara ett stort lugn, berättar Madeleine, som är en tidigare patient.
Madeleine är 42 år gammal och trivs med sitt jobb inom it. Men två små barn hemma, i kombination med hennes utmanande och krävande heltidsjobb, tog på krafterna.
– Jag blev ofta sjuk, berättar hon.
Konstant trött
Familjelivet var stökigt och rullade på i högt tempo. Så småningom diagnostiserades hennes äldste son med autism, något som föregåtts av en rad energikrävande incidenter.
Även om Madeleine nu kunde sätta fingret på problemet la sig tröttheten som en tung filt över hennes tillvaro. Hon sov 18 timmar om dygnet och fick diagnosen utmattningsdepression. Dosen antidepressiva medel som hon redan åt sedan en förlossningsdepression ökades på. Hon blev bättre, och gick tillbaka till att jobba först 25 procent, därefter 50 procent.
– Då kraschade jag efter en vecka, och fick en ordentlig panikångestattack. Mediciner hjälpte inte.
Fem dagar på psykiatrisk klinik gjorde henne stabil igen, men tröttheten var fortfarande där. Madeleine kände att mediciner inte var rätt väg tillbaka till livet, och efter ett läkarbyte fick hon slutligen en remiss till Alnarps Rehabträdgård.
– Jag var skeptisk, men kände att det här med en trädgård passar mig, och att jag inte hade något att förlora.
Naturen som terapeut
Utöver enskilda möten med psykiatern och sjukgymnasten vistas man i trädgården tillsammans med arbetsterapeuten Lena Welén-Andersson och landskapsingenjören Liselott Lindfors, och så Liselotts vänskapliga gula labrador Linus. Här finns också en trädgårdsmästare.
– Många av våra patienter har stängt av kontakten mellan kroppen och huvudet. Vi försöker öppna den kontakten igen, säger Lena Welén- Andersson, som liknar trädgården och naturen vid den sjätte av terapeuterna i sammanhanget.
Inga måsten
Vistelsen är kravlös. Alternativet att göra ingenting finns alltid. Det är viktigt när man varit styrd av måsten.
– När stressen börjar släppa kan de se hur de drivit sig själva i många år.
Den insikten brukar ge en stor sorg. Madeleine känner igen sig i det. Insikten var oundviklig, och inget man kunde skärma av sig ifrån. Idag ser Madeleine fram emot att börja arbetsträna för att så småningom återgå till sitt jobb.
(Madeleine heter egentligen något annat.)
Texten är hämtad från tidningen Hälsa & Vård nr 2/2010. För att se texten i sin helhet och flera artiklar
kan du ladda ner Hälsa & Vård här.